
...och de är mina
Eller värmen av varm choklad, som här i Skånes Djurpark. Pappa puh tar foto, mellan grillningen av korven under en paus i djurtittandet.
Vi besteg ett högt "berg" tillsammans. Längst upp på berget stod ett litet hus. Vem bor där? Det måste kollas. Trots att det kräver klättring. Ingen var hemma...
A lonesome cowboy on a ride home...eller nå´t. Att ta ETT varv på Lucas (som B döpte stoet till fast vi berättade att hon hette Blomma) räckte inte. Och andra gången var det klara besked: pappa du ska stanna här...inte följa med (underförstått: gå bredvid när jag rider). Det räckte med flickan som ledde hästen. Jo jo...frigörelseprocessen har börjat...JAG KAN SJÄLV!!!

Idag har jag fått massage (rygg och nacke) och därefter testat spikmatta. Det gjorde rejält ont de första sekunderna, men sen övergick det till värme. Man kände ingen smärta trots att hela kroppsvikten tyngde ner på det ni ser på bilden...Nu vet jag hur en fakir känner sig :D